Söka och finna Gud i allt

847fa015c7f3c8a2d0f2faaeb99fe5f0Gud bor i ett ljus, dit ingen kan nå
Gud kan vi ej se och inte förstå
Men Gud kommer hit, han vill vara här
Så blir han ett barn som Maria bär

Under året har det kommit ut en bok med titeln ”Söka och finna Gud i allt”. Den är skriven av James Martin, en amerikansk jesuitpräst. Jag har läst boken, och läst om den, under hösten och funnit en lättillgänglig vägledning till hur man kan leva med Gud i livets alla skiften. ”Gud kommer till oss som en vän”.

Källan till tankarna finns hos Ignatius av Loyola, född 1491, som senare grundade Jesuitorden. 500 år senare är hans andliga vägledning fortfarande aktuell. Jesuiterna är en brokig samling människor som bl.a. förenas just genom mottot att ”söka och finna Gud i allt”. ”I bön, gudstjänst, familj, kärlek, musik, beslutsfattande, arbete, det enkla livet, vänskapen och t.o.m. lidandet. I allt. Och i alla. Gud bor i verkliga ting, på verkliga platser och i verkliga människor”.

De allra flesta av oss kommer inte att konkret höra Gud tala, se Gud eller vara med om påtagliga mirakel. Men om vi är uppmärksamma kan vi förnimma Honom ”genom vår längtan, våra känslor, våra minnen, genom vardagliga händelser och möten. Nyckeln, det trons språng som krävs, är att tro att alla dessa personliga upplevelser är Guds sätt att kommunicera med oss. Längtan som drar oss till Gud kommer från Gud”.

Martin hjälper oss att bli mer uppmärksamma! Bland annat genom att avsluta varje dag med vad Ignatius kallar ”examen”. Tiden går fort, sysslorna är många, det är lätt att missa Guds försök att kontakta oss i ögonblicket. I kvällsbönen kan vi betrakta dagen som varit, minnas och granska varje stund. Vi kan med tacksamhet bli varse de glädjeämnen och ”välgärningar” som Gud givit oss. Vi kan tala med Honom om det svåra. Vi kan se hur vi ibland ”vänt oss bort från Hans inbjudningar till växande i kärlek, då vi misslyckats med att bry oss”. Avslutningsvisber vi om nåden att den kommande dagen tydligare se Guds närvaro.

”Ursäkta mig, sa en fisk i havet. Du som är äldre än vad jag är, kan du säga mig var jag kan finna det där som de kallar havet? Havet, sa den äldre fisken är ju det som du befinner dig i just nu. Det här, det är ju vatten. Jag letar efter havet, sa den lilla fisken besviket och simmade iväg för att leta någon annanstans. Sluta leta lilla fisk. Det finns inget att leta efter. Allt du behöver göra är att se!”

Mats Henriksson

Boktips

Fader James Martin går i denna bok i Ignatius fotspår och tar hjälp av händelser i sitt eget, sina vänners och många föregångares liv. Så också av många sorters andlig läsning för att tala om sin samtids kristna. Vägen leder in i en tillvaro där Gud är med i varje ögonblick och påverkar alla vardagens beslut.
(Läs mer på Libris hemsida)

På flykt

johnEn familj bestämmer sig för att ta med det lilla de kan bära och fly från det ockuperade land de kallar sitt hem. I familjen har det precis fötts ett barn. Situationen är osäker, när som helst kan militära styrkor dyka upp för att ta livet av barnet, kanske hela familjen. I skydd av mörkret tar de en natt sin packning och påbörjar flykten. För att komma i säkerhet tvingas de korsa gränser och fly till ett annat land.
Detta låter som en berättelse som skulle kunna utspela sig idag. Det låter som en historia vi skulle kunna höra på nyheterna. Men det är ingen historia hämtad ifrån den senaste tidens flyktingkris. Det är en berättelse om Josef, Maria och Jesus. Det är berättelsen om hur Jesus som nyfödd tillsammans med sin familj tvingades fly från oroligheter och dödshot.
Människor har tvingats fly från krig, oroligheter och svält i alla tider. Flykten kan verka avlägsen för oss som haft turen att födas i en lugn del av världen, men faktum är att vi lever på en ö, en ö i både tid och rum. För 70 år sedan tvingades människor i våra grannländer att fly för sina liv under andra världskriget. När det bröt ut ett krig i Europa för 20 år sedan på Balkan tvingades människor som bor nära oss ta till flykt. Du och jag lever på en ö i både tid och rum. Vi behöver inte fly just nu, men för bara hundra år sedan tvingades människor korsa både gränser och ett världshav för att kunna överleva. De flydde från svälten i Sverige.
Jag har nyligen läst Vilhelm Mobergs romanserie Utvandrarna. Seriens huvudpersoner Karl-Oscar och Kristina tvingades likt Josef och Maria att bryta upp från sitt hem för att ta sig till ett främmande land där deras familj kunde starta om på nytt. Mobergs roman är berättelsen om vår historia, vi som lever här i Sverige. Jag har själv avlägsna släktingar i USA, ättlingar till de som tvingades fly.
Under hösten sändes ett TV-program som testade teorin att alla människor är sammanlänkade i sex steg genom vänkontakter. Programledarna lyckas med sitt uppdrag. Teorin verkas alltså stämma, du och jag är sammanlänkade med alla människor på jorden i bara sex steg. Det betyder att människorna som står vid våra gränser och flyr från krig indirekt är någon som vi känner. De är inga främlingar. De är vänners vänner. Vi är alltså inte så långt ifrån varandra.
Både romanserien och TV-programmet har gjort starkt intryck på mig.
För mig som kristen kan inte nationsgränser eller etnicitet sätta stopp för människors flykt undan svält, naturkatastrofer eller krig. Alla människor är skapade av Gud till Hans avbild. Som sådana hör vi ihop oavsett ursprung. Jesus budskap till oss i missionsbefallningen (Matt 27:19f) och hans undervisning om gudsriket som saknar nationsgränser (Luk 13:29), visar på det universella, det gränslösa hos oss människor. Detta inser Paulus när han skriver till de kristna i Galatien ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:28).
Jesus som själv var flykting satte inga gränser mellan människor. Vilken rätt har då vi, här på vår ö i tid och rum, att göra det?
John Lindar

Spår av Gud

CicciLängtar du, liksom jag, ibland efter att verkligen få se Gud? Kanske är det en tuff tid, en kamp att ta sig igenom, en svår livssituation och vi ber ”Gud, om jag bara kunde få se att du finns med mig!” Eller så är det dagar av tvivel och frågor och vi kanske tänker ”Gud om jag bara fick veta att du finns, på något sätt få en vink om att du bryr dig om mig…”
Just nu ser vi ofta, alltför ofta spår av ondskan i världen då människor flyr i överlastade båtar eller över farliga gränser för att undkomma krig eller förföljelse. Jag tror inte någon av oss behöver öva sig i att se spåren av det onda. De framträder i största tydlighet.
Stundvis kan det även kännas så i det egna livet. Sjukdom drabbar, sorg eller separationer sliter och det gör ont.
Kan det vara så att vi människor mer behöver varandra för att hjälpas åt att se det goda, att se Gud? Och kanske ännu mer för att kunna gestalta det goda, sprida det goda, bli spår av Gud.
I en konfirmandgrupp för ett par år sedan bestämde vi oss för att göra ett experiment. Varje dag som vi kom ihåg att göra det skulle vi be Gud om hjälp att få syn på Gud i vardagen och sedan skulle vi berätta om det för varandra. Veckorna som följde blev förgyllda av små enkla berättelser om hur Gud hade visat sig. I skolan, på cykeln till träning, hemma i ensamheten. När vi började be och öva så fick vi syn på fler spår av Gud än vi hade trott. Är det så enkelt att det är övning som krävs?
Många är de andliga vägledare som föreslår att i slutet av dagen göra en ”examination”, dvs en undersökning av dagen som gått, för att i efterhand få syn på hur Gud varit med, hur Gud hjälpt, hur Jesus viskat sin kärlek rakt in i vardagen.
I vår trygga del av världen tror jag att vi behöver tumlas om då och då för att öppna våra hjärtan och drivas till medmänsklighet och medkänsla. Vi behöver också få höra berättelser av hopp. Att Gud finns med, att Gud kan gripa in och att det goda faktiskt kan segra över det onda. Vi behöver höra om mannen som vid den turkiska gränsen under två månaders tid tagit emot mer än tusen flyktingar i sitt hem. Inte för att vi ska få dåligt samvete utan för att också få berättelser som säger att det faktiskt är möjligt för en enda människa att göra skillnad. Vi behöver få höra om kvinnan som i sitt enkla skjul tar emot föräldralösa barn och ger dem ett hem, trots att det egentligen inte är möjligt. Vi behöver få höra berättelser som är spår av Gud. Kanske kan du och jag då våga bli ett spår av Gud?
Cicci Hagevi

Vänskap

barbro_hedenborg”Vad är en vänskap, kan den förklaras”. En sång som många känner igen.
Enligt Wikipedia kan vänskap definieras som en social relation i vilken de båda parterna känner tycke för varandra och hyser ömsesidig tillit och respekt.
En kortfattad och objektiv beskrivning av något som är så mycket större. Den trygghet och glädje som finns vid möten vänner emellan, det förtroende man har för varandra, den ömsesidiga önskan om den andres bästa och inte minst den ärlighet som kan brukas utan att missförstås. En vän är en person som man kan fortsätta ett påbörjat samtal med även om det var ett år sedan man senast sågs. Vänskap är inte beroende av tid eller rum.

 
En strof ur psalmen ”jag behövde en nästa” kan också ses som en definition av vänskap: ”varken tro eller ras eller namn sätter gränser”. Vänskap är, precis som äktenskap, ”i nöd och lust”. Det är enkelt att vara en vän när allt fungerar i vardagen, hälsan är god och allt är som man vill att det ska vara. När problem, olyckor eller sorg drabbar prövas vänskapen. Då gäller det att visa att man är närvarande, stöttar och lyssnar – och finns kvar även om man får höra att man inte är önskvärd. En vän lyssnar till budskapet bortom orden.

 
I vår har Equmeniakyrkan här i Växjö haft två kvällar på temat relationer, varav en handlade om vänskap. Maj-Lis Fucks, psykoterapeut och läkare, inledde och sedan fördes samtal i grupp. I samtalet framkom bland annat frågan om vad man gör när en vänskap av ett eller annat skäl tar slut eller hamnar i ett frostigt läge. Det fanns inget självklart svar men diskussionen fick mig att tänka på Desmond och Mpho Tutus bok: Förlåtelse. Där visar de på förlåtelsens väg i fyra steg: 1. Berätta sin berättelse 2. Sätta ord på smärtan 3. Ge förlåtelse 4. Förnya relationen eller lösa upp den.

 
På samma sätt tänker jag mig att man kan hantera en brusten vänskap: 1. Bådas version av vad som har hänt 2. Beskrivning av vilka känslor schismen har väckt 3. Möjlighet till förlåtelse 4. Förnyelse eller upplösning av relationen. En svår process men ibland nödvändig.
Det kan ibland vara lätt att ta sina vänner för givna och inte se vad de betyder och har betytt. En blick bakåt kan ge insikt som den okände diktaren fick i sin dröm. En dikt om Guds kärlek men som även kan visa på verklig vänskap.

 
”I en dröm var jag på väg till paradisets port.
Bakom mig fanns fotspårer efter mig men bredvid spåren fanns ytterligare ett fotstegspar. Jag frågade vår Herre vems dessa fotsteg var.
Det är mina, sa Herren, jag gick bredvid dig på livets stig. Du kände det ibland att jag stödde dig.
Men det är något jag inte förstår. I mina svåraste stunder fanns endast ett spår. När jag var som mest förtvivlad övergav du mig dessvärre.
Då bar jag dig i min famn, sa vår Herre”

 
Barbro Hedenborg,
en samtalsdeltagare som gick hem och skrev

Förundran

”Förundran” är ett mäktigt ord. Det är ibland det som sker varje dag utan att vi stannar upp och tänker till omkring det som sker. Det kan vara i det vardagliga mötet; blicken, leendet, öppenheten, det lilla såväl som i det stora. Det kan vara att ana det gudomliga i vardagens till synes grå vanligheter som något av det himmelska som glimmar till.

”Förundran är det som gör livet meningsfullt. Att varje dag få möjlighet att se, lära och upptäcka något nytt om mig själv och världen.” Tomas Tranströmer skriver ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse…”. ”En oväntad glänta…” Ljus som kommer från ett håll man inte trodde. En öppning i det mörka. En möjlighet där jag inte trodde att något fanns.

Vi står i inledningGunnaren av en ny sommar och samtidigt smakar vi en förundran av vårens överraskande vanlighet av grönska, värme, ljus och fågelsång. Det väcker alla möjliga känslor i oss – förväntan, längtan, förtvivlan, hopplöshet…
Förundran – känslan när en person inser att något inte står till på det sätt som personen i förväg hade väntat sig.

– Det finns mycket att förundras över, säger Stefan Edman. Universum är fantastiskt! Ju mer kunskap jag får om hur naturen fungerar, desto mer fascinerad blir jag. Stefan Edman, biolog och en av Sveriges främsta naturskildrare, skriver att han har lätt att förundras. Över naturen, men också över andlighet och de stora livsfrågorna.
I inledningen till sin bok Förundran skriver Stefan om kopplingen mellan förundran över den jord vi bor på och andlighet: ”Att häpna och låta sig fascineras över en myra, ett grässtrå eller evolutionens mästerverk i våra ögon, leder tanken vidare till mer existentiella funderingar: Varifrån kommer denna skönhet och ordning? Hur är den möjlig? Hur började det hela – och har det trots allt en djupare mening?”

– Jag tror att förundran är grunden för all andlighet, säger Stefan. Det är grundläggande att förundras över att överhuvudtaget finnas till på den här planeten. Stefan tror att förundran över naturen gränsar till religiositet.
Vi är bjudna att höra det väldiga i att Gud har blivit människan Jesus som visar sin gränslösa kärlek till alla människor genom att själv ge sitt liv. Han låter inte en orättvis dom hindra honom utan det blir en seger över döden som man bara kan förundras över. Och när vi anar att det gäller dig och mig kan man inte annat än hänföras.

”Förundrad jag hör ett glädjens bud att syndare nåd han ger, den blinde får sin syn, den fångne gör Han fri när frälsningens under sker.” är en av översättningarna på Amazing grace som kanske är en av världens mest sjungna sånger. Vidare står det i vers två ”Guds nåd från fruktan löste mig”.

För en tid sedan fick jag hålla en liten nyfödd människa i min famn och be bönen: ”Låt barnet få växa i trygghet, frihet och gemenskap med andra, alltid behålla barnets förundran och tillit, mogna i kärlek och vishet.” En bön som även gäller den som har några år bakom sig.

Alltid behålla förundran och mogna i kärlek och vishet.

Skriven av en förundrad pastor

Gunnar Pettersson

Uppmuntran

Studentkontakterna i mitt jobb som lärare på universitetet består av flera saker. Ofta är det stora föreläsningsgrupper. Då blir kontakterna med nödvändighet sporadiska. Men när studenten skriver uppsats är handledningen individuell. Som handledare ska jag då bolla idéer, diskutera, förklara. Det som studenten skriver ska jag läsa granskande, kritisera och ge förslag på förbättringar. Det klarar jag fint.

Men jag ska också uppmuntra studenten att ta sig vidare, peppa och visa på en positiv fortsättning. Men uppmuntran är min sämsta gren när jag handleder uppsatser. Det får jag svart på vitt i studenternas utvärderingar av min undervisning. Jag är helt enkelt så fokuserad på att ge feedback så att jag glömmer bort att muntra upp studenterna och tala om för dem vad de har gjort bra. För att inte slå ned ambitionerna hos en student har jag gjort det till en rutin att inför handledning skriva ned vad som är bra med uppsatsen så att jag inte glömmer bort att nämna det positiva. Att det ska vara så svårt att uppmuntra!

magnushageviVilken glädje det är att bli uppmuntrad! För visst har jag själv fått erfara betydelsen av uppmuntran. Att få ett gott ord, att få bli sedd för något som har varit jobbigt. Eller att helt överraskande bli uppmuntrad för något som du inte har tänkt på själv. När någon blir uppmuntrad kan det få effekter. Något som tidigare inte varit en glädje kan bli det. Någon som är på väg att ge upp kan få nya krafter och ta sig vidare.

Uppmuntran kan hjälpa en människa att klara av svårigheter, men också vardagliga sysslor behöver uppmuntran. I Equmeniakyrkan Växjö är det många som lägger ner flera timmar i frivillighetsarbete. Det är mycket som planeras och genomförs: gudstjänster, kör- och musikövningar med tillhörande framträdanden, studiegrupper, barn- och ungdomsaktiviteter till stor glädje för andra. Dessutom finns det ett och annat styrelsemöte som tillryggaläggs.

Ibland är detta helt enkelt fantastiskt roligt, arbetet är en uppmuntran i sig själv. Men ibland behöver vi uppmuntran. Att när det känns tungt istället mötas med kritik kan få engagemanget sina.

Det är viktigt att vi uppmuntrar varandra. Därför ska du inte vara som jag är, utan uppmuntra andra när de gör något. Beröm, tacka och var glad. Det är viktigt. Eller som det står i Hebreerbrevet: Uppmuntra varandra varje dag.

Ibland funderar jag på hur Jesus kunde få sina lärjungar att ta sig för allt det de gjorde. Egentligen var de antingen förlorare eller marginaliserade typer. Ofta fokuserade de på fel saker. Ändå blev de viktiga verktyg för vad som idag är världens största religion. Jag tror att ett av svaren var att Jesus uppmuntrade dem och visade en väg som var möjlig att gå igenom svårigheter. Som när Jesus säger i Lukasevangeliet (21:28): Då skall man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.

Magnus Hagevi

Läs Tidningen Equmeniakyrkan Växjö med fler tankar om Uppmuntran och vad som är på gång i vår församling.

Du är mer än du anar

Inför det svåra våndas jag. Inför det okända är jag osäker. Inför en bedömning krymper jag. Vem tror jag att jag är? Varför skulle jag klara testet? Vem vill ha mig?

Cicci Hagevi, Pastor

Tänker alla människor så, för att vi är skapade så? Har Gud gjort mig med en känsla av att inte räcka till, känslan av att jag borde mer eller borde något helt annat?

Nej, så kan det inte vara. För då skulle ju Gud vara en förtryckande gud som vill sätta mig på plats och få mig att krympa. Den guden tror inte jag på. När Gud hade skapat människan gav han henne ansvar och råg i ryggen och han såg att det var gott. Det är ju som en refräng i skapelseberättelsen ”och Gud såg att det var gott.” Gud tror gott om mig, om dig. Ändå är det ju så svårt att tro att jag duger. Vem tror jag att jag är? Vem tror du att du är?

Ibland när jag går tillbaka till gamla predikningar som jag hållit så återkommer detta ofta – att vi är älskade av Gud, villkorslöst. Säkert återkommer det för att det är mitt livs övning att våga tro det. När jag läser Bibeln så märker jag att den vill säga mig att djupast är vi skapade och älskade av Gud. Det är själva kärnan i vår identitet. Guds kärlek är utan villkor, det räcker att vi är. Vi är alla skapade som ett uttryck för Guds kärlek och därför är vi till för godhet. Vi får göra det vi gör för att vi redan är älskade, inte för att få bli älskade. Det Gud har skapat mig till, i mitt centrum, i min kärna, där är jag allting.

Denna kärna utsätts hela tiden för tryck från olika håll då vi förväntas göra och tillföra något. Då fäster vi värdet utanför själva kärnan och blir istället någonting, som mer i en sak, ett ting. Och plötsligt definieras vi utifrån periferin, skalet – vad vi kan, hur vi ser ut, vad vi gör, hur mycket vi tjänar, vad vi har på oss, vad andra säger om oss, vad vi har för upplevelser att berätta om… Och när vi misslyckas med att bli någonting så blir vi istället ingenting.

Varje dag utsätts jag för krafter som trycker på mot kärnan och vill förminska den. Som säger att ”kärleken inte är för mig”, att ”först måste jag…”, eller ”innan du är älskad så…” Det är röster som säger mig att jag inte duger, att jag behöver vara eller göra si och så för att bli ”rätt”.

Jag vill öva mig i tilliten att Gud aldrig överger mig eller dig, sin skapelse. Det som drabbar oss i livet kan göra oss illa, men det kan aldrig föra oss bort från Gud. Ändå vet jag att vi kan förlora kontakten med oss själva, med Gud och med det djupaste i vår existens. Då är det svårt att skilja på vad som är centralt och vad som är perifert i livet. Om vi lever mer i periferin än i centrum måste vi hela tiden försvara oss eller kämpa för att leva upp till idealen. Men om vi övar oss att leva ur vårt centrum, då vet vi att vi är älskade, skapade av Gud. Då kan vi leva som mottagare, inte med ett krav att ge vidare, men med möjligheten att ge ut just för att vi redan är älskade, förlåtna.

Du är mer än du anar. Du är skapad och älskad av Gud. Det är allting.

Cicci Hagevi, pastor

Bland profeter och politiker

När denna text skrivs i mitten av september så står vi mitt i partiernas valkampanjer. Vissa lovar fler jobb för unga, andra vill få bort vinstdrivande företag inom sjukvården. Vissa partier vill begränsa Sveriges flyktingmottagande, andra vill ta emot fler flyktingar. Gemensamt för alla är att de tror att just deras politik kommer att förbättra det svenska samhället. Mitt i detta dyker en fråga upp i mitt huvud – hur påverkar min tro mina politiska åsikter?

John-LindarSedan länge är stat och kyrka separerad i Sverige. I Sverige har det blivit en självklarhet att staten är sekulär. Politik hör hemma i den offentliga sfären, tron och religionen är privat. Här är Sverige unikt, uppdelningen finns inte på många ställen i världen. Denna uppdelning håller också på att luckras upp i Europa och i vårt land. Kyrkor och olika religiösa ledare gör anspråk på att föra in religionen i det offentliga rummet igen. Klockringningen under tiden Svenskarnas parti demonstrerade i Jönköping är ett exempel. Detta beror delvis på den ökande mångkulturen i vårt land, men också på att många ser att religionen kan ge input till
politiska ideologier.

Bör kyrkan engagera sig politiskt? På denna fråga skulle jag vilja svara ett solklart ja. Faktum är att kristen tro är politisk. Följdfrågan blir: Hur skall detta engagemang se ut, varifrån hämtar detta engagemang sin kraft? Kyrkan har en lång historia av politiskt handlande och bär på ett profetiskt arv. I Bibeln kommer detta bland annat till uttryck i den profetiska litteraturen i Gamla testamentet. I Jesaja bok framkommer detta drag tydligt. Profetens syn på politik och tro är att det finns någon som har makt som är större än den befintliga politiska ordningen. Gud är den som har makten och hans vilja behöver inte sammanfalla med de politiska makthavarnas vilja. Eftersom Gud vill ha rättvisa är också rättvisa det profeten har för sina ögon, inte att underbygga den världsliga makten. Denna rättvisa låter sig inte reduceras till de befintliga politiska ordningarna. Profetens uppgift är att hela tiden ifrågasätta de rådande förhållandena i ett samhälle, för den gudomliga rättvisans skull.

Här får tron ge kraft åt kyrkans politiska engagemang. Profetens ständiga ifrågasättande får ge kraft åt mitt politiska engagemang. Denna tro nöjer sig inte med att lägga en lapp i en låda vart fjärde år, den nöjer sig inte med ett val mellan höger och vänster. Tron får bli en kraft för mig och kyrkan att ständigt ifrågasätta makthavare och orättvisor i samhället.

”En röst ropar: Bana väg för Herren genom öknen, gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!” (Jes 40:3)

Dessa profetens ord är ständigt aktuella och kan ge kraft, på valdagen och i vardagen.

John Lindar
Pastor

Val i livet

Ibland blir det inte alltid som man har tänkt sig. Under stundom ramlar man och har svårt att resa sig upp. Ibland är mörkret under täcket mer bekvämt än ljuset utanför dörren. Tidvis behövs det en tillflykt som får oss att glömma det liv vi lever, emellanåt behöver vi helt enkelt bara fly. Men, sanningen är den, att hur mycket vi än försöker att fly kommer känslan alltid ikapp oss. Känslan av omständigheternas orsak till allting som sker. Och då är lätt att glömma bort att livet består av val hela tiden. Många sker reflexmässigt utan att tänka på att det är val man gör. På morgonen är det upp ur sängen, äta frukost, borsta tänderna och iväg till skola, jobb eller till någon annan syssla för dagen. För någon blir även detta svåra val.

valilivet

Ta några minuter och titta på bilden och ställ dig frågan; Vad är det du ser? Med bilden i minnet skulle jag vilja dela en tanke att människor lever som bilden;

– De står på samma plats hela livet och lyfter blicken och ser många härliga mål och platser som man skulle vilja komma till och ändå står man kvar.
– För andra kan det vara att man ser hur långt bort alla mål är och hur omöjligt det är att nå dit.
– För någon kan vägvisaren vara räddningen och möjligheten som visar var jag ska ställa in min riktning mot. Det kan vara en bild på livet. Någon kan känna igen sig i att man står på samma plats i livet och kommer inte vidare.

Det kan vara någon händelse som har gjort dig illa som inte släpper taget. Man blir ett offer för omständigheterna. För att kunna välja måste man veta var man är för att kunna ta sig dit man vill. Och vilja till förändring är nödvändig för att vara beredd att betala priset för förändring.

Varje resa börjar med ett steg. Det gäller också i livet. Det är viktigt att inte underskatta det lilla – det kan vara början på något stort. När Jesus möter människor handlar det om en inbjudan till att välja som leder till förändring. Att avstå att välja är också ett val. Att välja att inte göra det som förväntas att man ska göra. Se dig omkring och ställ dig frågan om var du befinner dig. Och ställ sedan frågan om det är där du vill leva eller om det finns mål som bjuder dig förändring. Var sedan beredd på att ta det första steget som blir det största steget till något som är bättre. ”Val i livet” vill belysa vad det är att stå inför val i livet, vad det är att ha gjort ett val och ta konsekvensen av det, vad det är som gör att vissa val inte är så enkla, hur viktiga val är i livet, vad det kan vara att välja, små val – stora val.

Blir det svårt att göra rätt val? Ja, frågan är om vi någonsin kan göra fullständigt rätta val. Men goda val eller goda avsikter med valet vi gör. Vi uppmuntras att göra det goda valet!

Jag tar idag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.
5 Mos 30:19

 

GunnarGunnar Pettersson
en pastor nära dig!