CicciLängtar du, liksom jag, ibland efter att verkligen få se Gud? Kanske är det en tuff tid, en kamp att ta sig igenom, en svår livssituation och vi ber ”Gud, om jag bara kunde få se att du finns med mig!” Eller så är det dagar av tvivel och frågor och vi kanske tänker ”Gud om jag bara fick veta att du finns, på något sätt få en vink om att du bryr dig om mig…”
Just nu ser vi ofta, alltför ofta spår av ondskan i världen då människor flyr i överlastade båtar eller över farliga gränser för att undkomma krig eller förföljelse. Jag tror inte någon av oss behöver öva sig i att se spåren av det onda. De framträder i största tydlighet.
Stundvis kan det även kännas så i det egna livet. Sjukdom drabbar, sorg eller separationer sliter och det gör ont.
Kan det vara så att vi människor mer behöver varandra för att hjälpas åt att se det goda, att se Gud? Och kanske ännu mer för att kunna gestalta det goda, sprida det goda, bli spår av Gud.
I en konfirmandgrupp för ett par år sedan bestämde vi oss för att göra ett experiment. Varje dag som vi kom ihåg att göra det skulle vi be Gud om hjälp att få syn på Gud i vardagen och sedan skulle vi berätta om det för varandra. Veckorna som följde blev förgyllda av små enkla berättelser om hur Gud hade visat sig. I skolan, på cykeln till träning, hemma i ensamheten. När vi började be och öva så fick vi syn på fler spår av Gud än vi hade trott. Är det så enkelt att det är övning som krävs?
Många är de andliga vägledare som föreslår att i slutet av dagen göra en ”examination”, dvs en undersökning av dagen som gått, för att i efterhand få syn på hur Gud varit med, hur Gud hjälpt, hur Jesus viskat sin kärlek rakt in i vardagen.
I vår trygga del av världen tror jag att vi behöver tumlas om då och då för att öppna våra hjärtan och drivas till medmänsklighet och medkänsla. Vi behöver också få höra berättelser av hopp. Att Gud finns med, att Gud kan gripa in och att det goda faktiskt kan segra över det onda. Vi behöver höra om mannen som vid den turkiska gränsen under två månaders tid tagit emot mer än tusen flyktingar i sitt hem. Inte för att vi ska få dåligt samvete utan för att också få berättelser som säger att det faktiskt är möjligt för en enda människa att göra skillnad. Vi behöver få höra om kvinnan som i sitt enkla skjul tar emot föräldralösa barn och ger dem ett hem, trots att det egentligen inte är möjligt. Vi behöver få höra berättelser som är spår av Gud. Kanske kan du och jag då våga bli ett spår av Gud?
Cicci Hagevi

Kommentera