Inför det svåra våndas jag. Inför det okända är jag osäker. Inför en bedömning krymper jag. Vem tror jag att jag är? Varför skulle jag klara testet? Vem vill ha mig?

Cicci Hagevi, Pastor

Tänker alla människor så, för att vi är skapade så? Har Gud gjort mig med en känsla av att inte räcka till, känslan av att jag borde mer eller borde något helt annat?

Nej, så kan det inte vara. För då skulle ju Gud vara en förtryckande gud som vill sätta mig på plats och få mig att krympa. Den guden tror inte jag på. När Gud hade skapat människan gav han henne ansvar och råg i ryggen och han såg att det var gott. Det är ju som en refräng i skapelseberättelsen ”och Gud såg att det var gott.” Gud tror gott om mig, om dig. Ändå är det ju så svårt att tro att jag duger. Vem tror jag att jag är? Vem tror du att du är?

Ibland när jag går tillbaka till gamla predikningar som jag hållit så återkommer detta ofta – att vi är älskade av Gud, villkorslöst. Säkert återkommer det för att det är mitt livs övning att våga tro det. När jag läser Bibeln så märker jag att den vill säga mig att djupast är vi skapade och älskade av Gud. Det är själva kärnan i vår identitet. Guds kärlek är utan villkor, det räcker att vi är. Vi är alla skapade som ett uttryck för Guds kärlek och därför är vi till för godhet. Vi får göra det vi gör för att vi redan är älskade, inte för att få bli älskade. Det Gud har skapat mig till, i mitt centrum, i min kärna, där är jag allting.

Denna kärna utsätts hela tiden för tryck från olika håll då vi förväntas göra och tillföra något. Då fäster vi värdet utanför själva kärnan och blir istället någonting, som mer i en sak, ett ting. Och plötsligt definieras vi utifrån periferin, skalet – vad vi kan, hur vi ser ut, vad vi gör, hur mycket vi tjänar, vad vi har på oss, vad andra säger om oss, vad vi har för upplevelser att berätta om… Och när vi misslyckas med att bli någonting så blir vi istället ingenting.

Varje dag utsätts jag för krafter som trycker på mot kärnan och vill förminska den. Som säger att ”kärleken inte är för mig”, att ”först måste jag…”, eller ”innan du är älskad så…” Det är röster som säger mig att jag inte duger, att jag behöver vara eller göra si och så för att bli ”rätt”.

Jag vill öva mig i tilliten att Gud aldrig överger mig eller dig, sin skapelse. Det som drabbar oss i livet kan göra oss illa, men det kan aldrig föra oss bort från Gud. Ändå vet jag att vi kan förlora kontakten med oss själva, med Gud och med det djupaste i vår existens. Då är det svårt att skilja på vad som är centralt och vad som är perifert i livet. Om vi lever mer i periferin än i centrum måste vi hela tiden försvara oss eller kämpa för att leva upp till idealen. Men om vi övar oss att leva ur vårt centrum, då vet vi att vi är älskade, skapade av Gud. Då kan vi leva som mottagare, inte med ett krav att ge vidare, men med möjligheten att ge ut just för att vi redan är älskade, förlåtna.

Du är mer än du anar. Du är skapad och älskad av Gud. Det är allting.

Cicci Hagevi, pastor

Kommentera